Anders Petersen

Café Lehmitz är ett verk av Anders Petersen från åren 1967 till 1970 och räknas som banbrytande för den subjektiva fotografin. Café Lehmitz var en nattöppen bar i Hamburg där Anders Petersen mötte hamnarbetare, invånare i kvarteret och människor från samhällets utkanter.

Anders Petersen föddes 1944 i Stockholm och utbildade sig vid Christer Strömholms fotoskola och Dramatiska Institutet. Han räknas till en av världens främsta nu verksamma fotografer, och fick sitt internationella genombrott med fotoboken Café Lehmitz 1978. Bland priser och utmärkelser kan nämnas the Aperture Foundation Photo Book of the Year Award 2012 för City Diary, Dr. Erich Salomon Award, Germany 2009 och The Photographer of the Year Award, Arles, France, 2003. Anders Petersens arbete finns representerat i internationella samlingar hos bl.a. MoMA New York, Centre Georges Pompidou Paris, Bibliothèque national Paris, Museum Folkwang Essen och Moderna museet Stockholm.

Ur "Café Lehmitz". © Anders Petersen

Petersen fotograferar som ung på Café Lehmitz under samma tid som den andra vågen av den subjektiva fotografi i en tradition av fotografer som Lisette Model, Robert Frank och William Klein får sitt genombrott. I slutet av sextiotalet får Diane Arbus, Lee Friedlander och Garry Winogrand snabbt genomslag medan föregångarna Model, Frank och Klein länge fått kämpa mot den fotografiska traditionen. Robert Franks klassiska ”The Americans” får till exempel först ges ut i Frankrike innan den kommer ut i USA 1959. Ett liknande öde drabbar Anders Petersen och Café Lehmitz. Först åtta år efter första utställningen kommer boken ut på ett tyskt förlag 1978. I Sverige dröjer det till 1982. Läromästaren Christer Strömholms ”Vännerna från Place Blanche” kommer ut 1983, 20 år efter det att bilderna togs. De här tre tillhör idag de allra mest ikoniska fotoböckerna och var långt före sin tid.
I Anders Petersens egen generation kan fotografer som Josef Koudelka och Daido Moriyama nämnas i den här traditionen. I en yngre generation Nan Goldin och Antoine d’Agata.

Institutionstrilogin
Petersens första bok blir istället ”Gröna Lund” (1973). Ett till tiden bättre anpassat anslag, men idag inte lika intressant. Efter ”Café Lehmitz” gör Petersen sin institutionstrilogi. ”Fängelse” (1984), ”Rågång till kärleken” (åldringsvård, 1991) och ”Ingen har sett allt” (psykiatrisk klinik, 1995). Här balanserar Petersen den yttre förväntade dokumentära ramen perfekt mot den inre, mer intressanta, subjektiva ramen. Ju längre trilogin lider desto mer rör sig Petersen från det dokumentära mot det subjektiva. I ”Ingen har sett allt” är bilderna ofta nästan åt det teatraliska hållet. 

Ur ”Ingen har sett allt”. © Anders Petersen

1991 kommer även ”Karnevalen i Venedig” som Anders Petersen gör tillsammans med Ralph Nykvist.
Fram till mitten av nittiotalet har Anders Petersens projekt ofta haft en yttre dokumentär ram till rum, ämne och tid – medan bilderna ofta rört sig mot det mer subjektiva, radikala, mörka. 1996 kommer ”Anders Petersen - Fotografier 1966–1996”. De som tidigare sett Anders Petersen som en temafotograf ser här den unika sprängkraften i de enskilda bilderna oberoende av tema, rum och tid. Med många tidigare opublicerade ”enstaka bilder” känsligt komponerade till en fantastisk volym. Anders Petersen tar nu steget från den yttre dokumentära ramen. 

Du mich auch
Den första boken där detta blir riktigt tydligt är ”Du mich auch” från 2002. Anders Petersen återvänder till tiden då ”Café Lehmitz” fotograferades 1967 – 1970, och delvis platserna, St Pauli i Hamburg och Stockholm. Men angreppssättet är annorlunda. Det är råare, personligare och har en slags dagbokskaraktär över sig. Det handlar om att möta människor och andra verkligheter, men också om att ett då som är sett genom ett nu knyts ihop. De enskilda bilderna blir viktigare, blir som starkare och mera angelägna berättelser i sig som knyts ihop av helheten. Ett urval av bilderna plus några aldrig visade ställs nu ut på Galleri 912. Ett urval som är gjort idag 2020, genom det speciella filter som är nu i den här utmärkande tiden. Och visst finns det många beröringspunkter med den tid vi lever i. Vi ser utsattheten, förtvivlan men också styrkan hos de här människorna. Samma utsatthet, förtvivlan men också det djävlaranamma och den förändringsvilja som många, framför allt unga, idag känner inför klimatkrisen, coronakrisen, framväxandet av totalitära idéströmningar. Precis som det sena sextiotalet var en brytningstid, så är det en brytningstid idag, men med betydlig mer negativa förtecken. 

Utställningen på Galleri 912
På Galleri 912 ställs de här bilderna mot Torbjörn Helgessons bilder från den skånska landsbygden. Tillsammans blir de båda fotografernas bilder som en odyssé över speciella stads- och landsbygdsmiljöer. Torbjörn Helgesson gick en workshop med Anders Petersen 1983. De har sedan hållit kontakten och även jobbat en del ihop. Bland annat på skånska marknader. Torbjörn Helgessons bilder är från det pågående projektet ”Berättelser från den skånska landsbygden”. Just de här är fotograferade 1985 till 2005 och till stor del framtagna i år. Torbjörn Helgesson började arbeta på projektet 1985. Han visar emellanåt nyframtaget material i mindre utställningar, men det stora projektet är pågående och förändras ständigt. Eftersom tiden förändras. Boken ”Två marknader” (Rim & Reson) tillsammans med Per Drejare kom ut 1994.

Ur ”1966 - 1996". © Anders Petersen

Samma år som Petersen gav ut ”Du mich auch” kom ”Close Distance”, båda premiärutställda på Den Sorte Diamant (Det nationale Fotomuseum/Det Kongelige Bibliotek) i Köpenhamn. I ”Close Distance” är vi plötsligt i miljöer nära Petersen själv. Flickvännen, sonen, vänner och tillfälliga bekanta. Men med samma dagbokslika anslag som i ”Fotografier 1966–1996” och ”Du mich auch”. Från och med de här bilderna är hans verk mer som självporträtt, subjektiva. Livet tar över. Fotografen träder in i bilden i en mix av en inre och en yttre verklighet. Människorna törstar efter närhet, kärlek, liv. Det blir nästan för nära. Men det är då ytan krackelerar och vi blir mottagliga för varann, då som vi visar vår utsatthet, vårt innersta, först då som hela skalet brister.

I de följande böckerna fortsätter Anders Petersen rörelsen inåt från samhällets utkanter. Han söker i sitt vardagsliv möten, det intensivt levande, söker tillträde till tillvarons mörka skrymslen och livets ljuspunkter. ”Roma, a diary 2005” (2005), “frenchkiss” (2008), “Sète # 08” (2008), “From Back Home” (2009 med JH Engström), “Soho” (2012), “City Diary ” (2012) och ”Valparaiso” (2015). I den stora retrospektiva volymen ”Anders Petersen” från 2013 ser vi den här rörelsen tydligt.

Ur ”Roma, a diary 2005”. © Anders Petersen

”Stockholm" på Liljevalchs
2015 fick Anders Petersen uppdraget av Liljevalchs att skildra Stockholm. Fyra år fotograferade han och våren och sommaren 2019 fyllde han Liljevalchs alla tretton salar med bilder från golv till tak med sina 500 Stockholmsbilder. Samtidigt kommer också boken ”Stockholm”. Vi ser ett Stockholm med Anders Petersens ögon. Det är ett annat Stockholm än turistbroschyrernas eller nyhetsbildernas. Det är ett Stockholm bakom fasaderna där livet sjuder.

I år 2020 är det 50 år sedan Anders Petersen färdigställde ”Café Lehmitz” och för första gången ställde ut bilderna, på Zeughausmarkt i Hamburg. Och just nu pågår ”Color Lehmitz” på Fotografiska i Stockholm där Anders Petersen visar originalkontaktkartorna från Café Lehmitz. Kraftigt uppförstorade med alla färgmarkeringar. Vi ser hur Petersen jobbade i situationerna när han fotograferade de ikoniska bilderna och vi ser hur han jobbade vid urvalet, vilka bilder han ratade. Att visa kontaktkartorna är för en fotograf något av det mest utelämnande hen kan göra. Att naket våga visa upp sina ”misslyckanden”. Kontaktkartan är fotografens, den har inget värde för någon annan. Förutom här, där vi efter 50 år ser Petersens temperament bakom kameran och bakom luppen. Det ger de här redan ikoniska bilderna ytterligare en dimension.

Ur ”Color Lehmitz”. © Anders Petersen

Anders Petersen har alltid fotograferat på film, analogt. Numera gör han både digitala och analoga kopior. Rätt framställda håller digitala pigment printar idag en mycket hög, teknisk kvalité. Ska man dra upp stora printar är det i princip enda alternativet. Ska man lämna iväg jobbet är det idag nästan enda möjligheten. Men det är en dimension som går förlorad. En analog kopia framställd i mörkrum är som organisk. Ljuset genom negativet exponerar, berör, smeker fotopapperet. Rätt hanterat blir negativets korn en viktig dimension i kopian. Den får ett skimmer över sig, en riktig känsla av att här har ljuset verkligen varit i direktkontakt med först filmen, sedan fotopapperet genom negativet. I ett skannat negativ däremot blandas kornet med brus och blir i den slutliga printen mycket okänsligt. En analog print tar en dag att framställa. Ofta mer. Det är mycket svårt att ta fram två exakt lika, än mindre massproducera. Den analoga printen är ofta gjord av fotografen själv eller i nära kontakt med. En analog print är som ett original. Den digitala printen går däremot att skriva ut i oändlighet.

Analoga printar
I och med att det idag är lätt att producera stora digitala printar har också utställningarna med små, känsligt framtagna kopior blivit mycket ovanliga. I de små bilderna finns en intimitet som saknas i de större. Kopieringen, gråskalan, ljuset, detaljerna, hantverksskickligheten blir viktigare. Betraktaren kommer nära bilderna, kommer in i dem. 
Alla bilderna på Galleri 912 är analoga silvergelatinkopior på barytpapper gjorda av fotograferna själva på 24x30 cm papper. Anders Petersen de flesta 1999 - 2002, Torbjörn Helgesson de flesta i år 2020.

Den internationella trenden att köpa originalfotografi har ännu inte riktigt nått Sverige. Internationellt, framför allt i Europa och USA, har intresset för att köpa kvalitetsfotografi -som samlarobjekt, investeringsobjekt eller bara för att man älskar originalfotografi - ökat kraftigt de senaste åren. Samlare som specialiserar sig på några fotografer. Företag och institutioner som istället för målad konst har fotografi på väggarna i styrelserummen, arbets- och representationslokaler för att få en mera nutida, sjudande stämning. Privatpersoner som istället för IKEA-ram med fotografi sätter upp kvalitetsfotografi på väggarna. Priserna på fotografi är betydligt lägre i Sverige än internationellt.

Ur ”From back home”. © Anders Petersen

Anders Petersens internationella karriär sträcker sig över 50 år. Han slog igenom tidigt, är hela tiden produktiv och förnyar sig ständigt. Han nämns ofta i spekulationerna kring Hasselbladspriset. Ändå är han hetare än någonsin. Deutsche Börse Photography Foundation har precis köpt elva vintage printar från Café Lehmitz. Anders Petersen är en av 88 konstnärer från 35 länder i utställningen ”Diversity United” som kommer att spegla vitaliteten och mångfalden på den samtida europeiska konstscenen från Järnridåns fall till idag. Premiär den 11 november i Moskva och fortsätter sedan till Berlin och Paris under 2021.